Igår höll vi den årliga budgetdebatten om infrastrukturen i
Riksdagen, som handlar om kommande prioriteringar och finansiering av
infrastruktursatsningar. Det var en laddad debatt där oppositionen berörde allt
från Algeriets höghastighetsbanor till regionalpolitikernas beslut kring lokal infrastruktur.
Det råder olika meningar i oppositionen kring hur de ska
finansiera sina önskelistor. Men de har en sak gemensamt, samtliga vill låna
miljarder för att finansiera diverse olika projekt. Att socialdemokraterna
utlovar guld och gröna skogar är något som vi fått höra många gånger de senaste
20 åren. De lovar gigantiska satsningar när de befinner sig i opposition, men
när de får tillfälle att sätta budgeten själva har de en mycket mer restriktiv
hållning. Detta framkommer inte minst i den RUT-undersökning (Riksdagens
utrednings tjänst) som de ofta hänvisar till i infrastruktursammanhang. I denna
utredning framgår det klart och tydligt att oppositionen trycker till ordentlig
i satsningarna 1991-1993 och från 2007 och framåt. Tittar man däremot på åren
där emellan, när Socialdemokraterna hade makten, framgår det att de sänker sin
ambitionsnivå rejält vid regeringsställning. RUT-undersökningen finns tillgänglig,
hör av er om ni vill ta del av den.
Ett annat återkommande fenomen i oppositionens
infrastrukturpolitik är att den vid flera tillfällen varit kraftigt
underfinansierad. Under Messings tid saknades 65,9 miljarder i budgeten för
deras infrastruktursatsningar och år 2012 saknas cirka 55 miljarder. Vi i
alliansen väljer istället att föra en ansvarsfull ekonomisk politik genom att
grunda vår budget på fakta och underlag från Trafikverket, som analyserar hela
transportsystemet och vilken den rimliga nivån är för kommande satsningar bör
vara. Vi väljer även att finansiera satsningarna med riktiga och faktiska
pengar.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill ha
en avsiktsförklaring om att höghastighetsbanor ska byggas, utan att de har
tagit del av tillförlitliga underlag som utrett frågan ordentligt. En
ansvarsfull politik bygger på ett antal grundläggande frågor för att möjliggöra
beslutsfattandet. Vad ska vi uppnå? Hur kan det genomföras? Och
för Vem? Har man inte dessa svar klart för sig, är det direkt oansvarig
gentemot skattebetalarna att förespråka en 100 miljarders satsning för att
påbörja arbetet med höghastighetsbanor i Sverige.
Varför vill oppositionen satsa 100 miljarder på en ny
höghastighetsbana när det finns så mycket annat som bör prioriteras i dagens
befintliga infrastruktur, exempelvis drift och underhåll, trimningsåtgärder och
reinvesteringar. Vi vet att 98 % av alla resor är kortväga resor. Är det då
inte för samhällets bästa att prioritera förbättring av regionala resor, pendeltåg
och kollektivtrafik och förbättringar och kapacitetsförstärkningar på
det järnvägsnät vi idag har? Vad gäller
miljöaspekten, som Miljöpartiet ofta lyfter som argument, går det knappt att
visa på några verkliga miljöeffekter. Enligt expertgruppen för miljöstudier
skulle höghastighetsbanor kunna minska utsläppen med 0,3 %.
Vad är viktigast, att korta restiden mellan Stockholm och
Göteborg med cirka 25 minuter eller se till att tåg kommer och går så att
personer är i tid till jobbet? För mig är svaret självklart!