Socialdemokraterna vill satsa några få sträckor för höghastighetståg, vi i alliasen vill satsa på snabbtåg för hela landet. Vad är då skillnaden? Höghastighetståg kan gå upp i 320 km/h och kräver en speciell höghastighetsbana. Snabbtåg kan gå upp i 250 km/h eller mer på befintlig järnväg, och vi kan också köra gods på samma bana vid behov. En höghastighetsbana försvårar flytt av tåg mellan banorna, eftersom den är optimerad för en speciell tågtyp. Att försöka sammanföra stambanenätet med ett höghastighetsnät blir därför som att försöka blanda olja och vatten. När vi väljer att satsa på en ny och modern stambana ökar vi driftsäkerheten i hela tågsystemet. Om en sträcka måste byggas om på exempelvis stambanan är det viktigt att trafiken kan dirigeras om till den nya järnvägen.
Istället för att, som Socialdemokraterna vill, bygga två okompatibla järnvägsnät prioriterar vi i alliansen att se till Sveriges resandemönster, befolkning, gods och miljö. Vi vill att hela järnvägssystemet, gammalt som nytt, ska präglas av punktlighet, robusthet och snabba hastigheter. När vi bygger ny järnväg är det viktigt att vi har en redundans i systemet och ett system som tar hänsyn till såväl långväga som kortväga resor. Vi vet att en överlägsen majoritet av tågresorna idag är korta resor. Alliansen vill förbättra arbetspendlingen och bygga för snabba tåg, här finns en stor miljövinst att tjäna. Satsningen på snabbtåg innebär att den nya järnvägen blir integrerad i landets befintliga stambanenät. Separering av trafik kommer även att ske på de nya banorna och det uppnår man bäst genom att styra och planera trafik. Höghastighetsbanor lämpar sig inte för många stopp, tillåter inte godståg och är heller inte optimerade för regionaltåg. Ta ostkustlänken som exempel. Restidsskillnaden mellan Stockholm och Norrköping med 320 km/h eller 250 km/h är mindre än 10 minuter.
Läs gärna artikeln om höghastighetsbanor i andra länder och argumentationen kring om det är en samhällsekonomiskt lönsamma investering.